August 10th - Wednesday

Jag möttes av gråa skåp på var sida om en lång korridor som var full av elever i Mater Dei high. Jag började tveksamt gå framåt, på jakt efter mitt klassrum. Det skulle vara sal 125.

Plötsligt blev jag nedknuffad av golvet.

"Se dig för, snorunge!" sa en lång kille med mörka ögon och ett elakt flin på läpparna.

"Det var ju du som.." började jag, men han hade redan hunnit gå iväg och jag blängde surt på hans ryggtavla medan jag reste mig upp.

Jag fick ducka för armbågar från icke-uppmärksamma elever som flög mot mitt huvud, eftersom att jag var minst ett huvud kortare än alla i korridoren när jag banade mig fram. Men fortfarande undrade jag vart mitt klassrum låg, så jag gick fram till en kille som stod lutad mot ett skåp med ett par böcker i händerna.

"Ursäkta?" sa jag. "Vet du vart sal 125 ligger?"

Först synade han mig uppifrån och ner och sedan log han snällt. "För en liten stund sedan ropade de ut i högtalarna att alla som skulle vara i sal 121-125 skulle vara i sal 141-144, de finns i södra flygeln."

"Okej, tack så mycket." sa jag och log tillbaka och började återigen bana mig fram längs korridoren.

Äntligen började jag närma mig rätt klassrum. Jag gick förbi 138, 139, 140 och.. Vart fanns 141? Jag såg mig om i korridoren som sakta började tömmas på elever. Till höger om mig fanns en glasdörr som såg ut att leda ut på en innergår där ett antal bort och träd fanns och till vänster om mig fanns ännu en lång korridor, men den var inte liksom den andra helt full, utan den här var helt tom. Tänk om lektionerna hade börjat!? Jag tog snabbt fram min mobil och tittade på displayen. Nej, det var ännu fem minuter kvar tills de skulle börja, men jag fick rappa på lite. Så jag tog ett snabbt beslut och valde den öde korridoren.

Efter några minuter började jag tveka på ifall det här var rätt. Jag hade inte sett några människor och inga klassrum, bara toaletter och en och annan städskrubb. Jag vände om och började jogga längs korridoren, i hopp om att jag kanske misssat mitt klassrum, fast då borde jag ju ha sett några elever..

Tillbaka i den långa korrioren som förut varit överfull med elever var nu nästan helt tom, förrutom ett par-tre stycken som gick in i sina klassrum. Plötsligt tog någon tag i min överarm och jag snurrade runt.

"Ska du vara i min klass? Jag är Mr. Berntson och jag har engelska." sa en man i kavaj och ett par glasögon som farade att falla av från nästippen vilken sekund som helst.

"Öh.." Jag tog snabbt upp mitt schema ur väskan och tittade på det. Det stod Mrs. Berntson, men de måste ha varit ett tryckfel, och det skulle vara engelska så jag nickade ivrigt åt Mr. Berntson som tog ett stadigt grepp om min överarm igen och drog in mig i klassrummet.

Alla ögon föll på mig när jag strosade fram till den enda lediga platsen som fanns i mitten längst fram. Jag damp ner på stolen och tog upp mitt pennskrin ur väskan. Någon knuffade plötsligt lätt på min stol och jag vände mig irriterat om för att säga åt gärningsmannen. Det var den snälla killen från korridoren innan.

"Nej, men, hej!" sa jag glatt.

"Vill du något, miss?" sa Mr. Berntson framme vid tavlan och jag vände mig snabbt om.

"Nej, herrn." sa jag snabbt tillbaka och jag hörde spridda fniss runtom i klassrummet.

"Herrn?" Oj, det ville han visst inte bli kallad. "Då kan ni likaväl kalla mig sir."

Lilla pinsamma jag förstod inte sarkasm för tillfället, utan sa det enda som kom upp i mitt huvud. "Okej, sir."

Eleverna gapskrattade och Mr. Berntson tornade upp sig framför mig. Han tryckte upp glasögonen, varpå de hasade ner till hans nästipp igen.

"Driver du med mig?" sa han argt.

"Nej, nej.. Jag bara trodde.. eftersom att du.. du sa ju.." Det var det enda jag fick fram.

"Du trodde? Du får kvarsittning idag klockan tre!" sa han, vilket gjorde att en del av eleverna började gapskratt högt och det var ett misstag från deras sida. "Ni med! Kvarsittning!" Det fick tyst på dem och de tittade surt på mig, som om det varit mitt fel, när jag tittade bak över axeln.

Mr. Berntson tog sedan upp en bunt med randigt papper och började dela ut dem. Jag tog tillfället i akr och vände mig om igen. "Hej" viskade jag.

"Hej" viskade han tillbaka. "Hittade du södra flygeln?" Han flinade, som om det var väldigt roligt.

Jag rynkade ögonbrynen. "Nej, faktiskt inte, jag förstod inte.."

"Nä, det var ju synd.." sa han och höll för munnen för att dölja ett skratt.

"Verkligen, men nu har det ju kommit till rätta i alla fall."

"Jag trodde att du var, inget illa menat alltså, en Freshman." sa han sedan.

"Det är jag. Det är väll alla här, för det här är väll klass 9C?" jag såg frågande på honom.

"Nej, tyvärr.. Det här är klass 10A." Jag såg hur han försökte att inte skratta eller le, utan bara se så alvarlig och medlidsam ut som möjligt.

Jag spärrade upp ögonen. Gud vad pinsamt! Jag hade gått till fel klassrum. Jag reste mig snabbt om och gick fram till katedern där Mr. Berntson nu satt och skrev på några papper.

"Mr. Berntson?" sa jag.

"Det var bättre. Gå och sätt dig igen." sa han utan att ens lyfta på huvudet och viftade avfärdande med handen.

"Men, jag tänkte bara säga att jag tror att jag har gått till fel klassrum.."

"Fel klass?!" utropade han och jag såg hur allas blickar än en gång var vända mot mig.

"Ja." sa jag och mellan tänderna. "Jag ska vara i 9C."

"Du är en förstaårsstudent!?" utropade han, om inte högre än förra gången.

"Ja.."

"Kom med." sa Mr. Berntson och tog ett stadigt grepp om min överarm, precis som han gjort, det måste ha varit en dålig vana, och drog ut mig ur klassrummet.

Vi gick genom en korridor om jag måste ha missat förrut oxh stannade utanför ett klassrum. På dörren stod det tydligt 9C och i övre högra hörnet stod det sal 125. Hade den där killen drivit med mig, eller bara hört fel? Mr. Berntson öppnade dörre och knuffade in mig.

"Hon gick visst fel." sa han och sen var han borta.

För tredje gången på bara några minuter föll allas blickar på mig. Längst bak såg jag två händer som frenetiskt vinkade åt mig. Kayla och Vincent? De hade föräntrats jättemycket. Vincent hade klippt av sitt långa hår som förrut nådde honom en bit över öronen och han hade bytt ut sina gråa t-shirts mot en grön- och rödrutig skjorta med en matchande grön fluga. Han hade heller inte kvar sina fula, små, fyrkantiga glasögon, utan nu hade han ett par snygga, svarta, stora, retroglasögon. Kayla hade ett linne som visade en stor del av hennes up-pushade börst och hennes ögonfransar var svarta av mascara och läpparna var kladdiga av rosa läppglans. Jag kunde heller inte se hennes skitfula rosa ryggsäck som hon tyckt om så mycket.

Jag avbröts i mitt tänkande av att mitt huvud blev upptryckt mellan två stora bröst i en omfamning.

"Hej! Jag är Mrs. Rachel Berntson och din lärare. Jag såg upp på ett snällt ansikte.

"Hej.." sa jag. Det fanns en Mrs. Berntson. Mr. och Mrs. Bermtson, man och hustru.

Hon var allt annat än lik sin man. Den gröna blusen med gula och orangea blommor stod i stark kontrast till Mr. Berntsons mörka kavaj och skjorta och hennes hår var lite yvigt och låg inte alls lika perfekt på huvudet som sin mans.

"Du kan gå och sätta dig bredivd Brooke." sa Mrs. Berntson och pekade på en ljushårig tjej.

Jag slog mig ner på stolen bredivd henne och sträckte fram handen. "Jolina Reed." sa jag.

Hon tog min hand och svarade. "Brooke Leighton."

"Varför har vi lektioner här? För vi skulle väll ha haft dem i södra flygeln?" viskade jag.

"Södra flygeln?" sa Brooke och fnissade. Varför skrattade alla alltid när jag nämnde södra flygeln? "Den brann ner för tjugo år sedan."

Jag spärrade upp mina ögon. "Va?"

"Vem var det som sa det här till dig?" frågade hon sedan.

"Det var en kill med ljust hår.." Jag funderade. "Han var faktiskt väldigt lik dig."

Brooke himlade med ögonen. "Det måste ha varit min bror Jackson. Han gör sådär hela tiden. Akta dig för honom, för han ser riktigt snäll och gullig ut, men under den där masken är han en ondskefull lurk!"

"En lurk?" sa jag och fnissade med ena handen för munnen.

"Ja, en lymmel, drummel, odugling.. en usling!"

Jag kunde inte hålla inne skrattet som bubblade upp ur min mun och Mrs. Berntson såg på mig med höjda ögonbryn.

Jag harklade och samlade mig. "Förlåt." sa jag och väntade på någon slags utskällning, kanske mer kvarsittning?

Men, nej. Hon log bara och återgick sedan med att skriva på den svarta tavlan.

Brooke petade till mig i sidan och jag ryckte till. "Din usling!" sa hon och jag lyckades med nöd och näppe lägga handen för munnen och dölja skrattet med en hostning.

Brooke var snäll och henne tyckte jag om. Vi skulle bli bra vänner.

____________________

Halli, hallå! Jag fick skriva om det här kapitlet, för det försvann.. ;( Men jag tror att jag lyckades skriva om det som det var innan.

Nästa kapitel kommer nog imorgon eller så :)

Rösta gärna och kommentera vad som kan hända så blir jag glaaad! :D ?

Tänkte att jag skulle lägga in kapitlen här också, så OM det är någon som läser detta kan man läsa min berättelse här om man vill och inte kan ha Wattpad. Fast ingen kommer förmodligen att läsa ändå, men spela roll!

__

Kapitel 1

***

August 9th - Tuesday

Jag heter Willafred Jasmine Victoria Jolina Reed, men officiellt går jag under namnet Jolina, Jolie, Reed. Det är mycket enklare med ett förnamn och ett efternamn på skolans hemsida och i kompisarnas kontaktlistor i sina mobiltelefoner. Hade mamma fått välja hade jag haft ett dubbelt så långt namn och det hade inte varit vanliga namn som Isabel, Emily, Emma, Sophie eller Ashley, utan namn som lät som att de kom rakt ur en av Disneys många prinsessfilmer, men pappa hade åtminstone lite mage att stoppa henne och bad att få välja bort några av namnen. Förhoppningsvis tänkte han nog på att jag skulle bli utstött, förevigt klädd i bylsiga träningsoveraller och nerdränkt i Coca Cola och fettiga pizzabitar. Eller så tyckte han bara att namnen var fula, vilket kankse var mer troligt, för pappa var född och uppväxt på en gård där de födde upp kor och bufflar mitt i Texas. När han var arton år gammal hade han tagit sin bil och kört till Kalifornien där han hade träffat mamma och de hade blivit kära i varandra. Kärlek vid första ögonkastet, sa mamma alltid när vi tog upp ämnet vid matbordet om kvällarna. Jag antog på grund av hans uppväxt att han föredrog namn som Madison och Harper, namn som inte lät så tjejiga.

Min mamma, däremot, är född och uppväxt i Los Angeles egna lilla stad Beverly Hills. Där hade hon levt i lyx och överflöd, med en pool både i källaren och i trädgården, en jacuzzi i var och ett av de sex badrummen, förutom ett där de hade en dusch som spolade vatten frå tre olika håll, ett dussin av människor med olika typer av yrken som skötte om huset: städare, trädgårdsästare, grindvakter och hundvaktare (de tog hand om husets cihuahuor), och sist med inte minst pengar.

Jag skulle kunna göra vad som helst för lite pengar. Mina kompisar gick och fikade stup i kvarten och frågade därför även stup i kvarten om jag ville följa med, men jag hade aldrig några pengar. Fick de tvåhundra spänn av sina föräldrar varje dag innan skolan, eller?

Jag fruktade att svaret var ja. Jag fick månadspeng varje månad, det var jag noggran med, och ibland fick jag pengar till kläder av mamma när hon tyckte att jag behövde något nytt, men även fast det inte kändes som att jag spenderade så mycket pengar på vare sig glass, godis eller bio tog de alltid slut.

Efter att mamma hade träffat pappa hade de åkt söderut i pappas bil och hamnat i en villa i Orange County. De fick mig och alla var glada och nöjda.

Ja och nu är jag här. Första året på high school började imorgon och jag var skitnervös. Tänk om alla hade förändrats jättemycket under sommarlovet när jag inte varit hemma
Jag hade varit hos min underbara tjockis till farmor som bodde kvar på buffelgården efter att min farfar dött i en hjärtinfarkt för ett par år sedan. Hon blev alltid överlyklig när man kom och hälsade på och jag och pappa hade inte haft hjärta att åka tillbaka till Orange med mamma när hon tröttnat på att farmor försökte göda henne med kakor och alltid klagade på att hon var för spinkig och klen.

Jag tyckte att jag såg precis likadan ut som innan lovet. Mörkt hår som möjligtvis hade växte några centimeter och räckte ner en decimeter under armhålorna, ögon i sån där äcklig bajsbrun färg och helt platt kropp. Platt som en pankaka, nästan alltså. Minsta bh-storlek man kunde hitta, en rumpa som snarare gick inåt än utåt och med platt kropp följde platt mage, vilket jag var någolunda nöjd över. Jag var inte sen puberteten eller så, för mensen hade jag fått i åttonde klass och under en period för några år sedan hade min röst höjts eller spruckigt mitt i en mening, vilket kunde tyda på målbrottet, för det var ju inte bara killar som kom in i det stadiet, men det märks inte lika mycket på de flesta tjejer.

Tänk om mina två bästa vänner, Kayla och Vincent, som varit min vänner i flera år, växt ifrån mig eller tvärt om! Kayla kanske inte hade slutat att använda sin rosa och supertöntiga ryggsäck med nyckelringar på och Vincent hade kanske slutat att rätta mig och Kayla varje gång vi sa något gramatiskt fel. Vilka skulle jag då gå med genom korridorerna och undvika att bli nerknuffad på golvet av någon läskig flintis från de högre klasserna. Vänner växer inte på träd och jag skulle knappast bli vän med någon som stod ut med att jag ständigt gjorde bort mig och sa precis vad jag tyckte på en dag. Omöjligt.

Jag gjorde bort mig hela tiden, åtminstone var det så förra året, och nu under sommaren har jag sagt en del saker som fått mig framstå som helt dum i huvudet. Farmors närmsta grannar, som bara bodde femhundra meter bort, hade varit på besök och deras sonson, Carl, hade följt med. Han var ett år äldre än mig och var ganska snygg, så jag tänkte, varför inte, flörta lite. Vi spelade kort, bara han och jag, och pratade lite när det flög ur min mun. "Jaha.. Hur många gånger har du gjort det då?" sa jag och viftade upp och ner med ögonbrynen. Först fattade han inte vad jag menade, men när jag förklarat närmare vad det var tittade han konstigt på mig, som om jag var, just det jag var, dum i huvudet. När vi en liten stund senare satt runt matbordet för att äta kvällsmat hade jag skämt ut mig igen. Min gaffel hade legat på min tallrik med skaftet utanför och när jag tänkte lägga ner armen på bordet hade jag av misstag slagit till gaffeln så att den skjutit iväg rödvinsås som en katapult rakt på Carl och rödvinsås går ju tyvärr inte bort från vita t-shirts och beiga shorts. Jag hade blivit röd som en tomat.

Jag var bara allmänt pinsam och klumpig. Nästan varje dag hände något som fick mig att bli rödflammig på halsen och skratta nervöst. Dessutom hade mina "upptåg", som lärarna kallade det, för det trodde förstås att jag gjort hälften med flit, fått mig skickade till rektorn typ hundra gånger och utskälld av både rektorn och av mamma. Alla på hela skolan hade vetat vem jag var, men jag var inte populär, snarare tvärt om. Rykten hade spridits och folk hade börjat undvika mig, vilket faktiskt inte gjorde speciellt mycket, eftersom att jag alltid fick ett eget bord med mina kompisar i matsalen och slapp trängas i korridorerna.

Fast det skulle förstås vara skönt om man kunde skaffa lite nya vänner som inte kände till förra årets händelser på min skolan nu på den nya skolan. Allt skulle ordna sig, hoppades jag i alla fall, det skulle bli ett bra första år på high school. Freshman Year.

___________________

Första kapitlet avklarat!

Den här berättelsen/boken, eller vad man kan kalla den, ska jag försöka skriva noggrannare och det kommer göra att det kommer kanske göra att det tar längre tid mellan att jag släpper kapitlena än i min andra bok Det som finns kvar. Jag skulle förresten bli jätteglad om ni kunde ta en titt på den om ni inte redan läst den.

Tack och hej, leverpastej! \(?3?)/

// Frida

Hej!

  Den här bloggen har jag endast gjort för att jag ska kunna ha bilder på en hemsida/app som heter Wattpad och som jag älskar. På Wattpad kan man läsa berättelser som andra användare ar skivit, en del är faktiskt skitgrymma, och skriva egna berättelser som andra kan läsa. :) Jag tycker att det är jättekul ;)

  Det var allt jag tänkte skriva, så hejdå!